Finland drog det längsta strået, tyvärr.
Vilken jublande föreställning jag och de 12 353 åskådarna i Globen bjöds på under VM-finalen. Det var en final som hade allt och en final som var värd namnet final.
Några C/T FC-ansikten såg jag på läktaren.
Hade ju innan tippat 5-3 till Finland och ett tronskifte. Jag hade fel men jag njöt av att se världens bästa innebandy tillbaka i Globen. Jag rös av välbehag under söndagen då framför allt tre saker skulle klargöras:
- Kohonen är världens bästa innebandyspelare punkt.
- Sverige är fortfarande världens bästa innebandylag men vi är nu nära att kapitulera.
- Utskällda Kristina Landgren-Carestam blev tillslut en succé.
Mardrömsstarten i finalen blev ett faktum då Finland satte allt till en början. Helt respektlös. Ja, varför ha respekt när man är favoriter? Eller var Finland det?
Lordi och deras Hard rock haleluljah eggade finnarna än mer från Globenhögtalarna.
I andra perioden stekte Conny Vesterlund folk till höger och vänster påhejad av Ulf Hallstensson. Säg vad ni vill men utan framförallt den inställning och det hårda spel Vesterlund visade hade VM-bucklan stått på någon hylla i Rovaniemi imorgon kväll.
Vad hände? Fick Finländarna övermod och trodde de kunde stå och bolla med Sverige eller infann sig respekten så som svenskarna flyttade fram och började spela än mer fysiskt? Hybris?
Vilken scenförändring. Och vilken kamp det var. Det var Finland som inte orkade stå emot. Det var min känsla.
Den sista akten skulle komma att bli smått fantastisk. I början av tredje gjorde det schweiziska domarparet ytterligare en underlig bedömning när Jihdes tillsynes korrekta mål dömdes bort. Sen smällde kapten Hintikka in 5-3 för sitt Finland. Men fy den härförare som ger sig. 5.32 reducerade Niklas Jihde till 4-5. Vilken underbar final vi fick och vilken slutperiod.
Sverige blev tyngre och tyngre medan domarparet, i detta fall mycket begåvat, släppte på spelet allt vad de kunde. Ja det var stundtals rena vilda western på planen. Spelare flög hit och dit. Det bestående intrycket var att vi var det bättre laget. Helt enkelt starkare.
Jag trodde ändå att det skulle bli Finlands tur.
En något oväntat matchvinnare i Calebsson vände dock matchen till ledning.
Nästan lika vacker som Kohonens var hans straffmål.
Finland satsade nu på spel utan backar på plan för att kvittera.
Kohonen och Tiitu bakom Hintikka, Lehtonen och Järvi var en av femmorna Och vilken femma sen. Det var Peik Salminens intelligenta pass som ordnade sudden death. Finland fortsatte med en offensiv uppställning.
7-6 kom genom en inövad powerplay-variant och rätt lag vann den sjätte VM-finalen. Magnus Svensson är slitvarg och en pådrivare med sitt spel. Svårt att hitta någon mer lämplig matchvinnare. 23-år gammal och han har redan avgjort en SM-final och en VM-final. Hatten av!
VM-guldet kom att grumlas något av utvisningen som ledde fram till det powerplay där Svensson avgjorde matchen.
Jag vet att meningarna går isär. Jag håller med om att Peik Salminens tilltag var årets hjärnsläpp/flopp. Samtidigt blir han nertryckt av två svenskar, Domeij och Quist, som inte får någon bestraffning av domarna.
Som domare är det bara stoppa pipan långt från munnen och lösa situationen utan att ta en tvåa som avgör hela finalen.
Det mesta av pratet efter finalen skulle komma att handla om Salminens utvisning. Den finska förbundskaptenen Nykky ansåg sig blivit rånad av två helt kompetenta domare.
Jag var inte ett dugg förvånad över att de var det två rödklädda herrarna från Schweiz som skulle komma att träda in i handlingarna. Jag satt bara och väntade eftersom det inte kände som de hade någon koll på vad som skedde på plan. Hur som helt är min åsikt att de internationella domarna saknar den känsla våra svenska domare har. Jag har upplevt Schweiziska pajasdomare förr.
Det känns som jag unnar Finland ett guld och som om innebandyn behöver ett finskt guld. Ändå känns det så skönt att veta att vi fortfarande är bäst i världen. 31-13 i skott säger allt.
Knappt några åskådare att tala om under många VM-matcher och bara lite över 12 000 åskådare ger ett kraftfullt underbetyg till VM-organisationen.
Finland var det som, konstigt nog, drog det längsta strået, tyvärr för finalen var det stråna från Henrik Quists huvud som blev matchavgörande.
Förresten ni missade väl inte allas vår Christer Haglund som gjorde årets kapning i TV 4: s halvsåpa "matchen".
Bokslut för den långa säsongen. Ny vecka, ny säsong.
Några C/T FC-ansikten såg jag på läktaren.
Hade ju innan tippat 5-3 till Finland och ett tronskifte. Jag hade fel men jag njöt av att se världens bästa innebandy tillbaka i Globen. Jag rös av välbehag under söndagen då framför allt tre saker skulle klargöras:
- Kohonen är världens bästa innebandyspelare punkt.
- Sverige är fortfarande världens bästa innebandylag men vi är nu nära att kapitulera.
- Utskällda Kristina Landgren-Carestam blev tillslut en succé.
Mardrömsstarten i finalen blev ett faktum då Finland satte allt till en början. Helt respektlös. Ja, varför ha respekt när man är favoriter? Eller var Finland det?
Lordi och deras Hard rock haleluljah eggade finnarna än mer från Globenhögtalarna.
I andra perioden stekte Conny Vesterlund folk till höger och vänster påhejad av Ulf Hallstensson. Säg vad ni vill men utan framförallt den inställning och det hårda spel Vesterlund visade hade VM-bucklan stått på någon hylla i Rovaniemi imorgon kväll.
Vad hände? Fick Finländarna övermod och trodde de kunde stå och bolla med Sverige eller infann sig respekten så som svenskarna flyttade fram och började spela än mer fysiskt? Hybris?
Vilken scenförändring. Och vilken kamp det var. Det var Finland som inte orkade stå emot. Det var min känsla.
Den sista akten skulle komma att bli smått fantastisk. I början av tredje gjorde det schweiziska domarparet ytterligare en underlig bedömning när Jihdes tillsynes korrekta mål dömdes bort. Sen smällde kapten Hintikka in 5-3 för sitt Finland. Men fy den härförare som ger sig. 5.32 reducerade Niklas Jihde till 4-5. Vilken underbar final vi fick och vilken slutperiod.
Sverige blev tyngre och tyngre medan domarparet, i detta fall mycket begåvat, släppte på spelet allt vad de kunde. Ja det var stundtals rena vilda western på planen. Spelare flög hit och dit. Det bestående intrycket var att vi var det bättre laget. Helt enkelt starkare.
Jag trodde ändå att det skulle bli Finlands tur.
En något oväntat matchvinnare i Calebsson vände dock matchen till ledning.
Nästan lika vacker som Kohonens var hans straffmål.
Finland satsade nu på spel utan backar på plan för att kvittera.
Kohonen och Tiitu bakom Hintikka, Lehtonen och Järvi var en av femmorna Och vilken femma sen. Det var Peik Salminens intelligenta pass som ordnade sudden death. Finland fortsatte med en offensiv uppställning.
7-6 kom genom en inövad powerplay-variant och rätt lag vann den sjätte VM-finalen. Magnus Svensson är slitvarg och en pådrivare med sitt spel. Svårt att hitta någon mer lämplig matchvinnare. 23-år gammal och han har redan avgjort en SM-final och en VM-final. Hatten av!
VM-guldet kom att grumlas något av utvisningen som ledde fram till det powerplay där Svensson avgjorde matchen.
Jag vet att meningarna går isär. Jag håller med om att Peik Salminens tilltag var årets hjärnsläpp/flopp. Samtidigt blir han nertryckt av två svenskar, Domeij och Quist, som inte får någon bestraffning av domarna.
Som domare är det bara stoppa pipan långt från munnen och lösa situationen utan att ta en tvåa som avgör hela finalen.
Det mesta av pratet efter finalen skulle komma att handla om Salminens utvisning. Den finska förbundskaptenen Nykky ansåg sig blivit rånad av två helt kompetenta domare.
Jag var inte ett dugg förvånad över att de var det två rödklädda herrarna från Schweiz som skulle komma att träda in i handlingarna. Jag satt bara och väntade eftersom det inte kände som de hade någon koll på vad som skedde på plan. Hur som helt är min åsikt att de internationella domarna saknar den känsla våra svenska domare har. Jag har upplevt Schweiziska pajasdomare förr.
Det känns som jag unnar Finland ett guld och som om innebandyn behöver ett finskt guld. Ändå känns det så skönt att veta att vi fortfarande är bäst i världen. 31-13 i skott säger allt.
Knappt några åskådare att tala om under många VM-matcher och bara lite över 12 000 åskådare ger ett kraftfullt underbetyg till VM-organisationen.
Finland var det som, konstigt nog, drog det längsta strået, tyvärr för finalen var det stråna från Henrik Quists huvud som blev matchavgörande.
Förresten ni missade väl inte allas vår Christer Haglund som gjorde årets kapning i TV 4: s halvsåpa "matchen".
Bokslut för den långa säsongen. Ny vecka, ny säsong.
Kommentarer
Trackback